ivantanpaettsyskon.blogg.se

Hej!

Idag är jag på ruvardag 2...eller 3? Hur räknar man?

Jag mår bra. Känner mig som vanligt. Vet inte om det är bra eller dåligt ;)

Fast igår började jag bli väldigt öm i bröstvårtorna och spänd/molig i "mammamagen"

Så lutinusen har nog börjar verka. 

Jag blir alltid lite deppig när det molar, för kroppen reagerar direkt å tror det är mens på g. Men då känns det skönt att veta att jag kan slappna av å tänka att det är omöjligt att det skulle vara något sånt redan nu :)

Samma sak när det "rinner lite" av lutinusen ( trodde det med skulle va mkt värre faktiskt efter vad jag läst, men även där hade jag oroat mig i onödan ;)  ) . Men när den rinner, tex som igår när jag å dottern var å klappa får på en gård här i närheten, så går det som en ilning i hela mig att det är blod. 

Den reaktionen är svår att få bort.. För i graviditeten med vår dotter som vi har hos oss här på jorden så hade jag blödningar fr v9. Och varje gång så fylldes jag med skräck att vi skulle förlora även detta barn. 

Första gånger jag började blöda så var var det ganska lite blod.. men jag trodde ändå att allt var kört. För i min första gravidiet hade jag inte sett en droppe eller nåt rosa alls. Vi var på semester med bil här i Sverige och körde till närmsta gynakut. Jätteledsna fick vi komma in för ett ultraljud. Men läkaren vände skärmen mot oss och sa " se här, ett pickande litet hjärta"

Å då började vi gråta igen fast av glädje denna gång. Vi fick med oss en bild på vår lilla skatt och hon sa "att som jag ser på fostret idag så är allt bra. Men jag kan inte lova vad som händer i morgon. Nu håller vi bara tummarna för att ni slipper mer bldningar. Jag tycker du ska leva som vanligt. Vissa blöder flera grr under en graviditet utan att det är något farligt."

Men jag kände att jag ville ta det lugnt, min magkänsla sa mig det. Så det gjorde jag. 

Andra gången jag började blöda var värre. Det var någon vecka efter i v10-11 nånting. Vi var ute å åt middag med min pappa å när vi är påväg från restaurangen ut till bilen så känner jag något som rinner. Rinner som fan! Blir helt kall och säger "jag måste bara på toaletten".

"Bara det inte är blod bara det inte är blod". Stod i kö till toaletten å kände att jag nästan höll på å svimma av rädsla. När jag kommer in å drar ner byxorna så är det blod. Vääääldigt mkt blod. 

Jag bröt ihop totalt. 

Vi ringer akuten å dom säger eftersom det var så sent på kvällen att om det inte gör ont å inte fortsätter blöda mkt så kan vi avvakta till i morgon att komma in.. för att slippa sitta där hela natten å vänta. Dom kan ändå inte "göra något " om det är ett missfall i denna veckan. 

Den natten.. Fy fan va dåligt jag mådde. Jag låg å googlade fall där allt gått bra trots blödningar i en graviditet.

Vi åkte in på morgonen , väntade länge länge länge då jag inte var någon prio. 

Men när vi väl kom in så såg dom ett hjärta slå ❤️  Vad vi grät av lycka.. Igen.. :)

Men vad är det som blöder? Ingen visste. Men dom rådde oss att kontakta en specialist. Vi fick tid snabbt och där kunde dom konstatera att det var något kärl som låg långt ner men de visste inte varför jag blödde. Denna läkare sa åt mig att ta det lugnt men att jag kunde fortsätta jobba. 

Nu höll det sig lugnt ... Ett par veckor ...

Men sen i v 21 så var jag ute och åt lunch med min mamma ( som tur var var det hon som var med mig just då!)

När vi var påväg ut fr cafet så känner jag hur det rinner så där som det gjorde sist. Jag blir helt kall. Säger inget till mamma om vad jag känner men säger att ja måste på toa. Å det bara rinner blod ur mig, hela toastolen blev röd. 

Jag går ut till mamma som står ute i regnet å väntar. Jag säger. Hitta en taxi fort. Jag måste till sjukhus. Jag blöder som fan. Å så bryter jag ihop. 

Vi fångar en taxi på gatan.  Som tur var va vi nära Sös. Jag läggs på en bår. Här mitt i allt kaos börjar jag Smsa jobbet om att dom måste informera dom jag skulle på möte hos nu efter lunchen att jag inte kan komma. 

Lustigt hur man tänkter å reagerar. ...

Jag låg på båren å känner min lilla tjej där inne i magen buffa å spraka å jag vet att hon lever. Men rädlsan är.. Hur länge till?... Dom kan inte klara en liten tjej i v21. 

Jag ligger på en bår på gynakuten. I samma korridor där jag födde fram vår första dotter och allt det som vi var med om dom dagarna kom över mig igen. 

Min sambo kommer in precis när jag lagt mig i gynstolen å skriker åt dom. "Kolla att hjärtat slår!, kolla det de första ni gör!!"

Och hjärtat slår ❤️   Vår lilla kämpe där inne..

Vi är helt utmattade av skräck och lycka samtidigt. Jag blir inlagd på gynakuten något dygn för att se att det stannade upp... För än så länge är ja inte välkommen till en förlossning eller specialavdelning för gravida. 

Några veckor kvar..

Hemskt.. Min lilla tjej är ju det finaste jag har där inne..hon sparkar för fullt..  Men vi räknas inte in i "systemet" än..

Så här fortsatte min graviditet. Jag låg still fr v 21 till v34 när hon bestämde sig för att hon ville ut.  Vattnet gick en tidig fm, tror både hon och min kropp var slut och färdiga med den här graviditeten. Jag var som tur var redan inlagd på sjukhus, dom skulle försöka hålla henne kvar flera dagar till.. bara jag inte började blöda igen eller fick värkar.

Men både blod och värkar kom och det blev ett akut kejsarsnitt å massa massa blod innan å skräck.

Innan denna dag hade det varit massa akutfärder till förlossningen där jag fått ligga tills blödningarna stoppats upp och många många veckor på ett rum på Special BB på Sös. Dom var helt underbara där... men jag kunde inte prata med någon om hur jag kände. för så fort jag pratade så började jag skaka och sammandragningarna kom och därefter blodet.

usch vilken jobbig tid det var :(

Så.. Jag är rätt rädd inför detta..

att vara gravid igen

Jag önskar så att jag får en vanlig graviditet nu. Där jag kan njuta. Våga röra mig. Å få föda fram ett barn vaginalt en gång till. Men att det denna gången är laddat med lycka och inte med att föda fram någon som är död.